Varning för gnäll!

Jag känner att jag behöver gnälla av mig för just idag känns livet lite extra jävligt!

Jag har bråkat med detta landsting och Mora lasarett i nästan 10 år innan jag fick träffa en läkare som tog mina smärtor på allvar, och då inte en ortoped utan en gynekolog(!), som blev min räddande ängel och till slut äntligen gav mig en väg till strängnäs ryggklinik där jag fick träffa en fantastisk läkare som tog mig på allvar från första stund och yttrade orden "vi kan hjälpa dig". Hittar inte riktigt ord att beskriva den lycka och tacksamhet över att ha fått upprättelse till slut, jag var alltså inte "för ung för att ha problem med ryggen"  eller "bara svag, det går över om jag tränar", "hade bättre disciplin och tränade mer/oftare", det var något fel.
MEN!....tio år av smärta och att inte bli tagen på allvar lämnar en bitter eftersmak fylld av allmän misstro, besvikelse, ledsamhet och ilska och jag fortfarande en lång väg kvar att gå innan min rehabilitering är klar. För att inte tala om den psykiska smällen av konstant smärta med depression, förtvivlan och i efterförloppet komma på; Hur lever man utan smärta, vem är jag utan den?

Man kan ju tycka att detta borde räcka, MEN!, varför skulle det vara så?!
Jag har ju migrän som kommer och går, och eftersom bl a övre delen av min rygg och axlarna  under så många hjälpt ryggen att stabilisera sig då den har varit svag är spänningshuvudvärken aldrig långt borta.

När jag  " gick in i väggen" förra året blev jag bl a väldigt ljudkänslig och min tinnitus värre. Min kognitiva förmåga är fortfarande rejält nedsatt, även om det blir bättre, och orken tar snabbt slut. Att handla mat tillsammans med Aivie är en sak som jag fortfarande undviker, det blir för mycket, speciellt om Rickard också är med.

Igår eftermiddag kom kristallsjukan tillbaka igen för andra gången på ett halvår. Jag spenderade eftermiddagen med rotatorisk yrsel och illamående och det har hållt i sig hela dagen i dag också. Jag har gjort övningarna som ska hjälpa kristallerna till rätta men med en knappt märkbar effekt, bara att fortsätta och hoppas att det har lugnat sig i morgon.

Jag känner mig spyfärdig på att vara sjuk och ha ont nu. Idag när tillvaron snurrar känner jag mig extra trött på det, nu hoppas jag verkligen att det får vara nog med elände!
Nu har jag gnällt klart och det känns skönt att bara få vräka ur sig ibland, idag var verkligen en sådan dag.
I morgon håller jag tummarna för att det känns bättre, nu är det dags att sova, godnatt!