Lite gnäll bara...

Det känns bara jobbigare och jobbigare varje gång Rickard åker tillbaka till Uppsala. Helgerna går alldeles för fort och den ensamhet jag njöt av den första veckan är som bortblåst, nu känns det tomt. Ingen att krama på, skratta med och dela vardagen med. Ingen som håller om mig när jag ska sova eller tröstar mig när det är jobbigt. Jag har såklart min familj, vänner och Aivie här men det kan aldrig vara samma sak som att ha Rickard vid min sida.
Mitt hjärta längtar till Uppsala och Rickard men just nu klarar jag inte av det och det känns tungt.

Däremot känner jag mig väldigt lyckligt lottad som har familj och vänner omkring mig som tycker om mig för den jag är och bryr sig om mig och Aivie. Känner mig lyckligt lottad över att ha en make att sakna, att få älska en annan människa så mycket som jag älskar Rickard och Aivie.