Nu har det gått en tid sen jag var i Strängnäs och jag känner mig enormt lättad över att ha blivit tagen på allvar och fått träffa en läkare som gjort en ordentlig undersökning och kan sin sak.
Det känns såklart läskigt att de ska rota i min rygg, tiden av rehabilitering jag har framför mig, lösningar för att vardagen ska fungera osv. Men samtidigt känner jag en enorm glädje inför operationen eftersom jag ser framför mig ett smärtfritt liv utan massa smärtlindring där jag kan göra de sakerna jag vill, leka och busa med Aivie och springa igen mm. Den gjädjen är starkare än rädslan och nu längtar jag faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar