Pratstunden

Idag tog jag emot en patient i receptionen. Hen bad mig att läsa vad som stod på betalterminalen då hen hade både grön och grå starr så hen såg dåligt. Jag svarade såklart "ajdå, det låter jobbigt". Hen tittar upp på mig och säger att hen alltid varit väldigt aktiv med träning och att hen varit en riktig "hurtbulle" och ändå så får man inte vara frisk men att hen inte vill tråka ut mig med alla krämpor som hen brottas med. Jag svara med att säga; vad tråkigt att du inte mår bra men att du verkar vara relativt pigg trots allt även om du har krämpor.
Jag tittar ned på receptionens skrivbord för att göra ett frikort åt hen och hen börjar berätta om de krämpor som hen har och saker som är jobbiga och vi samtalar medan jag fyller i frikortet framför mig. När frikortet är klart så byter vi några ord och jag ger instruktioner om var hen ska sitta och vänta.
När hen ska gå säger hen med mycket värme i rösten "tack så mycket för dina vänliga ord och din tid" och jag svarar med att säga "tack för pratstunden, det var trevligt".
När hen har lämnat receptionen slår det mig hur sorgligt det är att denna jättetrevliga människa verkar inte ha någon att prata med om saker och dela det jobbiga med eftersom hen var så pratglad och att det var som att dra korken ur en flaska, det bara rann ord ur honom när jag inledde konversationen, det verkade som att hen verkligen behövde få prata av sig lite. När hen dessutom tackar så för att jag pratar med hen en stund så tycker jag verkligen synd om hen.


Tänker ofta på mina medmänniskor, båda här och i andra delar av världen och jag önskar att jag kunde hjälpa alla. Att jag kunde ta alla människors smärta och elände och verkligen hjälpa. Men det går ju såklart inte. Jag gläds däremot med det lilla jag kan göra, som att jag idag kunde ge den här individen lite av min tid och göra hen glad. Förhoppningsvis känns hens hjärta lite lättare för en stund.